Hemma hos Ideströms

 

Alla som har läst boken ”Ett år i Provence” av Peter Mayle, skulle direkt känna igen sig när man kommer in i familjen Ideströms trivsamma lantkök. Pärlspont på väggarna, crémevita köksluckor, robust klinker på golvet och två bastanta eldstäder möter oss när vi kommer in. Köksgeråd, familjefotografier, minnessaker och jakttroféer trängs på väggar, hyllor, bänkar och skåp. I det här köket umgås man, lagar mat på riktigt och njuter länge av den. Känslan av att befinna sig mitt ute på den franska landsbygden är påtaglig, och man kan riktigt föreställa sig hur mistralen tar i husknuten utanför. Dock är det inte Provence vi befinner oss i, utan på en liten gård i byn Långsered i Knätte i Västra Götaland. Här bor Gunilla Ideström och hennes man Ingvar, sedan 1999.

 

Ingvar Ideström berättar om renoveringen

 - Ingvar är frankofil, ler Gunilla medan de båda hjälps åt att duka fram kaffe, saffransbullar och wienerbröd. Han grimaserar åt uttrycket men nickar bekräftande och menar att det kanske är just ett franskt lantkök han har haft som inspiration när de har renoverat, byggt till och byggt nytt. Gunilla i sin tur menar att det nog mest bara blivit så med tiden. Gården är gammal. Den flyttades från sin ursprungliga plats och byggdes upp igen på sin nuvarande plats under laga skifte på mitten av artonhundratalet. Ideströms tog över den 1999 från tre bröder, Tage, Eskil och Arne, som fram tills dess hade brukat gården, och då fanns det inga bekvämligheter inomhus alls, inget vatten, ingen el, ingen toalett. Bostadshuset var litet och i stort behov av renovering, och de personliga behoven fick göras i ladugården. Familjen Ideström bestod då av två vuxna och fyra barn.
   - Vi hade byggt en provisorisk dusch och ett tvättställ ute i stallet i ladugården, berättar Ingvar. Det var bara där det fanns rinnande vatten.

Tidiga med ekologiskt jordbruk

Tvåhundra procent bonde. Familjen Ideström 1985.

Både Gunilla och Ingvar är intresserade av byggnadsvård och de använder stugan för att prova olika tekniker men ändå behålla tidstypiska detaljer. När vi kommer på besök är Gunilla exempelvis i full färd med att måla träpanelen i hallen med en vacker gråbeige äggoljetempera som hon blandat själv. Idag är stugan renoverad och tillbyggd med vinklar och vrår, nya rum, moderna bekvämligheter och smarta lösningar för ett ekomedvetet liv. Ingvar och Gunilla försöker bygga en så ekologisk och klimatsmart vardag de kan, dels för att de båda är idealister och romantiker, men också för att på något vis försöka bevara sättet som gården har brukats på genom tiderna. De var tidigt igång med ekologiskt jordbruk. Gunilla går och hämtar ett fotoalbum och visar ett foto på familjen från mitten på åttiotalet, där Ingvar ser ut precis som Frank Erichsen, från tv-programmet “Hundra procent bonde”, med tillhörande tweedkeps, mustasch, och en flock ölandsgäss i bakgrunden!

Innan de flyttade till Västergötland bodde de på en liten gård i Ölmstad utanför Gränna i Småland, där de bedrev ekologiskt jordbruk och hade egna mjölkkor, grisar och höns. På den tiden var de tämligen ensamma i byn med den synen på jordbruk och blev betraktade med viss skepsis av sina grannar, som tog den ekologiska ideologin som en kritik mot deras eget sätt att bedriva jordbruk.
   - Men det var ju främst för vår egen skull som vi ville ha ett ekologiskt jordbruk. Det fanns knappt inga ekologiska livsmedel att köpa på den tiden. Det är bättre nu. Konsumenterna har blivit mer medvetna och är villiga att betala mer för bättre kvalitet, vilket i sin tur har gjort att utbudet ökar, säger Gunilla.

Omtanke är grunden i ett starkt civilsamhälle

Gunilla Ideström håller lågan brinnande i hemmets hjärta

Ingvar och Gunilla sålde sina djur när de senare flyttade från Ölmstad, men skaffade nya kor igen när de flyttade till Knätte. För tre år sedan lade de dock ned verksamheten och numera har de bara höns och två huskatter på gården.
   - Men jag är komänniska, berättar Gunilla och ler. Det finns olika typer av djurmänniskor, en del gillar hästar, men jag gillar kor, och jag älskar dem för de individer de är. Det är vinsten med att bedriva småskaligt jordbruk, att man lär sig – och får tid – att se sina djur som enskilda individer.

Gunilla jobbar på jordbruksverket och har varit engagerad och intresserad av jordbruk i hela sitt liv.
   - Jag växte upp på landet. Mina föräldrar var jordbrukare när jag var barn, men fick lägga ned på grund av den strukturrationalisering som regeringen genomförde under sextio- och sjuttiotalet, då målet var att maten skulle bli så billig som möjligt. Man bestämde över konsumenternas huvuden.

Hon utbildade sig till agronom vid lantbruksuniversitetet i Ultuna, strax söder om Uppsala och det

var också där, i Uppsala, som hon träffade Ingvar 1980. De har hållit ihop i vått, torrt, nöd och lust sedan dess. Deras projekt genom åren har lett till att deras äktenskap har blivit starkare och de känner båda tacksamhet över att motgångar och medgångar har gett dem en bättre självkänsla och ett starkare självförtroende i förhållandet. De trivs båda bäst på landet. När de sålde gården i Ölmstad flyttade de en kort period till Göteborg, men trivdes inte alls med stadslivet. De flyttade ut på landet igen så snart tillfälle bjöds, då till en lägenhet som var belägen i bygdegården i Böne, som är grannby till Knätte.

Gunilla engagerade sig tidigt i det lokala samhällslivet. Hon var med i syföreningen och umgicks vid de lokala samkväm som anordnades. Hon och Ingvar blev på det viset snabbt kända i byn, vilket sin tur ledde till att de sedan fick möjlighet att köpa gården i Knätte Långsered, just på grund av att de var kända sedan tidigare och folk litade på dem. De har alltid känt sig positivt bemötta i bygden som är välkomnande och inkluderande. Man håller ihop och ställer upp för varandra.
   - Många som bor i stan tror att den typen av social kontroll som förekommer på landsbygden är negativ, men det behöver det inte alls vara. Det är av omtanke som folk håller reda på varandra på landsbygden, och när man tar hand om varandra blir man starka tillsammans när det behövs. Vi behöver ett starkt civilsamhälle på landsbygden, då klarar vi oss själva, tillsammans, menar Gunilla.

Hembygdsföreningen är ett forum för möten mellan människor

När Gunilla och Ingvar tog över gården i Långsered, fick Gunilla även ta över Eskils plats i hembygdsföreningens styrelse och hans andelar i Knätte bygdegård. Styrelsen i hembygdsföreningen består av representanter från bygdens olika rotar. En rote är ett distrikt i ett område som förr i tiden fick i uppgift att inhysa soldater i så kallade soldattorp. I Knätte finns det sju rotar: Långsered, Rudorna, Köpmanstorp, Kättestorp, Knätte kyrkby, Lund och Nåtared. Gunilla tycker att det är och har varit händelserika år med föreningsarbetet. Hon har många roliga minnen, bland annat byns Valborgsfirande vid lekplatsen jämte ån förr om åren, och så alla roliga resor som har gjorts. Under en period reste man runt och besökte hembygdsföreningarna på de orter dit folk från byn hade flyttat från Knätte.

Föreningen har också haft många torpvandringar, speciellt under knätteforskarna Sara och Magnus Kroons tid. Det tycker både Gunilla och Ingvar har varit speciellt intressant för dem som inflyttade, att få veta var det har funnits boplatser förr, och syskonparet Kroon var mycket kunniga och intressanta att lyssna på.

 

- En händelse som jag minns speciellt är en hembygdsdag som anordnades, berättar Ingvar. Åke Andersson i Nåtared hade tagit med en stenkross med tändkulemotor och visade hur man krossade sten förr. Gunilla hade tagit med en av våra fjällkor som hon hade bundit vid en björk, och så satt hon där med sin sjalett, förkläde och långkjol och mjölkade den. Det var så vackert!
   - Tiara hette kon, fyller Gunilla i. Vit med bruna fläckar. Jättefin!

Gunilla trivs bra i föreningen som hon tycker har bra ordförandeskap och bra samarbetsmoral. Förutom styrelseledamot är hon föreningens representant vid Landsbygdsalliansens möten. Hon anser att en hembygdsförenings viktigaste uppgift är att forska och dokumentera, men även att skapa forum, hitta på aktiviteter som blir en mötesplats för bygden. Det är ett trevligt och opretentiöst sätt att umgås, en möjlighet att träffas och prata med varandra.
   - Många tror att hembygdsföreningar är mossiga, men det är inte alls sant. Det blir vad man gör det till. Man får vara så mycket i gemenskap som man själv väljer. Det är ett sätt att ha ett starkt civilsamhälle och skapa viktig sammanhållning på landsbygden.

Text och foto: Vanja Gauffin

Katten Molly trivs finfint i Knätte. Speciellt om husses och mattes säng står där också.