Från staden till landet

Världen är så stor men ändå så liten. Samma år som jag, som skriver det här reportaget, själv flyttade från Småland till Köpmanstorp i Knätte, flyttade det till Nygården i Knätte en kvinna med sin lilla familj med rötter i Stockholm. Under intervjuns gång visar det sig att vi har ett gemensamt förflutet. Hon och jag är lika gamla och har helt osannolikt gått i parallellklass i högstadiet på Hofgårdsskolan i Sävsjö i Småland, en gång för trettio år sedan. Välkommen hem till Denise Andersson, ny styrelseledamot i Knätte Hembygdsförening.

Denise är det senaste tillskottet i Knätte hembygdsförenings styrelse. Hon valdes in som ledamot under årsmötet 2018 och tar därmed över efter Gunilla Larsson som representant för Knätte byrote. På frågan om vad hon har för tankar med föreningsarbetet, tvekar hon en stund innan hon svarar:
   - Jag tycker nog att man ska utnyttja bygdegården mer än vad man gör idag. Att hitta på trevligheter med folk, som till exempel quizkvällar, föreläsningar… kanske ha en ungdomssektion.

Föreningsarbete ett bra sätt att lära känna varandra

Denise ordnar med kaffe och nybakt
sockerkaka när jag kommer.

Denise funderar vidare. Hon säger att hon kanske inte är riktigt säker än på vad hon har gett sig in på, vad hon kan bidra med till föreningen, men menar att hon definitivt kan bidra med många bra och praktiska saker. Att hjälpa till. Hon tycker att föreningsaktiviteter är ett bra sätt att lära känna människor i bygden.

Knätte hembygdsförenings aktiviteter vänder sig i många fall till en äldre generation som av naturliga skäl har blivit målgrupp. Det är de aktiviteter som det visas mest intresse för, som anordnas flest gånger. Det är inte så ofta som den yngre generationen är med. Denise menar att det kan vara svårt som deltagare mitt i livet att hinna vara med på allt som anordnas i samhället. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar.

-Vi själva jobbar ju till exempel alltid med något, både i företaget och här hemma, och så är folk med i skidklubbar, ridklubbar och alla möjliga andra aktiviteter.

Under kaffet på årsmötet noterade Denise att det var många som frågade efter och antecknade webbadressen till hembygdsföreningens blogg. Människor i en åldersgrupp som hon inte trodde vistades i sociala medier.
   -Det var lite häftigt att se, för det trodde jag inte.

New Zealand All Blacks

Ormbunksbladet, rugbylaget
All Blacks klubbsymbol

Teve är inget som Denise ägnar mycket uppmärksamhet. Det har hon inte tid till. De få gånger hon tittar på teve är det sport eller något kriminaldrama som visas. Sportintresset är stort så länge det inte gäller fotboll.
   - Nej, det tittar jag inte på, säger hon. Jag tycker de mest ligger ner och skriker. Det är lite löjligt.

Rugby är den sport som ligger närmast om hjärtat. Hon visar en tatuering på armen som liknar en stiliserad fjäder men det är symbolen för rugbylaget ”All Blacks” från Nya Zeeland. ”Fjädern” är en ”Fern” ett ormbunksblad som är Nya Zeelands nationalväxt. Hon går och hämtar souvenirer, en rugbyboll och en Kivi-fågel och funderar på att ta på sig sin halsduk också. Sedan ler hon.
   - De är regerande världsmästare, de är fantastiskt bra, förtydligar hon i ett försök att få mig att förstå storheten, då hon ser att jag inte riktigt hänger med. Varje gång de spelar är alla biljetter antingen slutsålda eller förfärligt dyra, men jag hade dock förmånen att få se dem spela på Twickenham i London så sent som i november förra året. Det var stort!

Mumma och Maadi

Intresset för rugby bottnar i att hennes far, hennes bror och hennes brorsdotter har spelat rugby. Denise själv spelar dock inte. Hon förklarar det med att hon inte är någon lagspelare, har aldrig varit. ”Gruppandet” kallar hon det, är hon inte så förtjust i. Däremot har hon tävlat i luftgevärsskytte och så har hon haft sina hästar. Djurintresset har alltid varit stort, ända sedan hon var liten.

Uppvuxen i ett flyttlass

Denise föddes och växte upp i Stockholms innerstad tillsammans med sin bror och sina föräldrar. Hennes pappa jobbade då som polis och mamma inom vården. Då det var treskift som gällde, fick Denise och hennes bror klara sig mycket själva och ovanpå det gick flyttlassen ofta under uppväxten.
   - Jag har nog flyttat tjugotalet gånger under mitt liv och gått i fjorton olika skolor, berättar Denise.

När Denise var tretton år gammal tyckte föräldrarna att de skulle prova på att bo på landet ett tag, och eftersom de hade en släkting som bodde i Sävsjö i Småland gick flyttlasset dit. Där bodde de ett år och Denise gick åttonde klass på Hofgårdsskolan i Sävsjö, innan de flyttade tillbaka till Stockholm igen. Studiemotivationen var inte så hög, så när hon var sexton började hon praktisera inom äldrevården på Sabbatsbergs sjukhus på en så kallad ”ungdomsplats”. Hon tjänade cirka femton kronor i timmen, och hade i uppgift att vara sällskap åt de äldre. Hon umgicks med dem, pratade, spelade spel, läste tidningar och böcker och serverade kaffe. Det var också då hon träffade Erik som numera är hennes make.

1992 tog hon studenten från en tvåårig utbildning på Östra Reals gymnasium, som hon sedan byggde vidare på via en undersköterskeutbildning på Komvux. Erik och Denise flyttade ihop i en lägenhet i Tungelsta. Hon tog jobb inom långvården och senare inom hemtjänsten där hon trivdes mycket bra. Elva år senare var hon färdigutbildad och legitimerad sjuksköterska, och ytterligare fyra år senare hade hon utbildat sig till barnmorska. Hon känner sig trygg och nöjd med sitt vägval.
   - Jag har ju rätt bra utbildning. Som legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska kan jag jobba var som helst i världen, när jag vill det.

Denise jobbar deltid på Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås idag. En natt i veckan. Dottern Josefine behöver mycket stöd för att klara sin vardag och då Erik jobbar på och äger företaget LH-Tryck i Ulricehamn och har anställda att ansvara för, är Denise hemma så mycket ekonomin tillåter. Sysselsättning saknas inte, och man får helt enkelt rätta mun efter matsäcken, menar hon. Josefine föddes 2003 på Östra Sjukhuset i Göteborg. Hon föddes 17 veckor för tidigt och vägde då bara 505 gram och var 28 cm lång. Den lilla familjen fick bo under uppsikt i ett halvår på sjukhuset, först sju veckor i Göteborg och resten av vårdtiden på Neonatalavdelningen i Borås. Det var där och då som Denise bestämde sig för att hon skulle vidareutbilda sig till barnmorska.

Hemma i Knätte

Annandag jul 2002 gick flyttlasset från Tungelsta med Denises och Eriks bohag ned till Ulricehamns kommun. De längtade ut på landet och hade fått veta att det kommunala bostadsbolaget Stubo vid den tiden hade en ledig lägenhet i Knätte. Det verkade vara mer än Stubo själva visste, enligt Denise, för det var hon som fick upplysa dem om det. Kanske var det så, för lite senare sålde Stubo lägenheterna till en privat ägare.

Lägenhetslängorna ligger granne med Nygården, och de satt ofta på altanen och tittade bort mot gården och drömde om att få flytta dit. Två år senare bestämde de sig för att prova att bo i hus, och hyrde ett litet hus på en gård i Böne. De trivdes bra där, men rätt som det var blev Nygården till salu och familjen Andersson vilade inte på hanen utan köpte gården på stående fot, nästan helt utan betänketid!
 

Kattungen Tigris tycker att
kameraobjektivet vekar vara
en cool pryl

 -Det var ju Gudrun och Per också, suckar Denise och syftar på stormarna. Vi satt först i Knätte efter Gudrun utan el i sex, sju veckor och sen nästan två veckor utan el i Böne och sa att vi måste ha en vedspis. När vi hade köpt Nygården så grävde man ju ned elledningarna, så vi har aldrig behövt använda den. Nu fungerar den mest som avställningsyta.

Huset är mycket välskött och ser nästan nybyggt ut, men det klassiska inramade flygfotot på väggen i hallen avslöjar att gården är gammal. Ett inramat julkort med motiv av gården, daterat 1912, avslöjar att det är ännu äldre. Här samsas familjen med hittekatten Morris och kattungen Tigris. Allt pynt i huset är kattsäkrat. ”Industri-chic” kallar hon det. Småplantor får stå ifred i ljuslyktor i fönstret och jorden i blomkrukorna är skyddad med kycklingnät.

Ladugården ville Denise ganska snart fylla med något annat än grejor och bråte. I en del har de därför byggt ett stall till hennes och dotterns hästar, Mumma och Maadi. I den andra delen bor det kaniner i stora utrymmen med alla bekvämligheter som en liten kanin kan tänkas behöva. Kaninerna kommer från familjer som tröttnat eller inte har kunnat ha kvar dem av andra skäl. Det började med en, men kaniner måste ha sällskap så då fick det bli en till, men med den kaninen kom två andra, och senare ytterligare två till. En hona och hane i två av utrymmena och två honor i ett. Hanarna är förstås kastrerade.
   - Men nu är det intagningsstopp, skrattar Denise. Kaniner är skittråkiga djur, faktiskt.

Tuppen Hilda visar stolt upp sina hönor

Ett hörn av ladugården var vigt till utedass men det har Denise byggt om till hönshus istället. Där huserar den gigantiska Brahma-tuppen Hilda och hans hönor Måsen, Henry, Agnes, Kerstin, Eivor och Britt-Marie och deras kycklingar. Det blir som det blir med namnen då de döps innan hon vet vad de har för kön. Hönsen verkar inte bry sig nämnvärt. Denise visar,
pekar och berättar hur hon har tänkt att bygga ut hönshuset och hönsgården så att djuren får mer plats. Hon tycker att de har det lite för trångt.
   - Höns är trevliga, det borde vi ha skaffat för länge sedan. Jag äter inte ägg själv, men…

 Denise och Erik känner att de har hittat hem, de trivs i Knätte. De har bott på Nygården i tio år och känner ingen längtan efter något annat.
   - De kommer att få bära ut mig härifrån med fötterna före, säger Denise och småler när vi säger hejdå och jag sätter mig i bilen för att åka. Jag tror henne. Vi är många som känner likadant för Knätte.

Vackra Nygården i Knätte. Familjen Anderssons hem.

Text och foto: Vanja Gauffin